Igår när jag lämnade barnen på dagis blev Klara jätteledsen och skrek verkligen hjärtskärnade, fröken fick mer eller mindre dra henne ur mina armar. När jag stod utanför vid min cykel hörde jag hennes gallskrik genom väggarna. Jag själv föll en och annan tår och hade så himla dåligt samvete. Som tur var hade hon lugnat ner sig efter en stund men vägrat äta mellis och var ledsen.

Lukas däremot, har knappt tid att säga hejdå till mig som gärna vill kramas hejdå osv, och det är ju himla skönt det i alla fall. Han hade en period då han var 1½ år med mycket ledsenheter men annars har det alltid gått bra!

Även idag när pappa M lämnade hade lillgumman blivit ledsen. När jag hämtade dem var hon glad i alla fall, dem var ute så hon såg ut som ett litet "sandmonster", sand överallt!! Hon började genast "prata" med stor mun mot mig, precis som att hon hade något att berätta, nyfiken på vad, kanske en utskällning från igår :)

I lekparken i helgen.