Hua säger jag bara!

Vilka instinker man har när det gäller barn, oavsett när det inte är ens eget barn! Man reagerar blixtsnabbt och är genast till undsättning om något går tokigt.

Jag gick i min egna lilla värld och njöt av vårsolen som tittar fram idag, med musik i öronen. Jag ser då en liten pojke som jag vet är jämngammal med Lukas som springer mot sin morfar som går framför mig. Vårat hyreshus står ju uppe på en "kulle" och har ett räcke som skyddar mot slätten. Denna lilla pojke kryper under räcket och tappar balansen för att sedan volta ned, men stannar lyckligtvis precis innan en upphöjning där asfalten är under, men rätt vad det är så ramlar han även ned där, med bakhuvudet rakt i asfalten. Hans morfar skriker rakt ut, och likaså hans mormor som står en bit upp. Jag mer eller mindra kastar iväg min väska och min mobil som jag har i handen och springer ned för slätten. I samma veva ramlar även morfadern. Den stackars lilla pojken är helt groggy och är jätteledsen. Jag sprang som ett maraton upp för trapporna med honom i min famn, och denna lilla gosse var verkligen tyngre än Lukas. Hans mormor tog honom sedan inann mamman kom.

Hoppas verkligen inte att han får en hjärnskakning, för det fallet såg riktigt otäckt ut. Jag är fortfarande helt skakis här hemma och kan inte släppa tanken på pojken. Hans morfar fick ett jack i handen som såg ganska otäckt ut, så de kommer nog åka till akuten kan jag gissa.

Här ovan har ni slätten. Dock var vi längre upp på kullen, så fallet blev längre/högre.