Tänk att det var envisa lilla Klara som gömde sig i min mage.

Vi fick träffa henne för första gången den 21/7 när hon äntligen bestämde sig för att komma ut till oss här på utsidan av magen.

Vi hade fått en tid för ställningstagande den 21/7 i Norrköping där det skulle beslutas om det krävdes någon igångsättning. Vi skulle vara där kl 13.30 på eftermiddagen och vi var spända och glada över att vi kanske äntligen skulle få ut vår envisa buse.

På morgonen, klockan 05.45 vaknar jag av att vattnet går, det sa "poff" och vatten kom. Jag väckte M och sa att vattet hade gått, men han verkade inte riktigt tro på mig, vilket jag kan förstå, det kändes ju som att det aldrig skulle komma någon bebis nu när vi var på 14 dagars övertid och allt.

Vattnet visade sig vara grönt, så de på förslossningen bad oss att komma in direkt då det betyder att bebisen har bajsat i magen. M´s föräldrar kom på stört för att passa Lukas. Bilresan till Norrköping gick bra, jag hade endast börjat få lite känningar och var mest nervös över att någon var fel på bebisen med tanke på bajset i vattnet, jag försökte hela tiden knna röresler men inbillade mig att jag inte gjorde det.

När vi kom fram till förlossningen kunde de konstatera att bebis mådde fint där inne i magen. Värkarna började ta lite fart och jag tog mig en skön, varm dusch för att lidra dem. Lite längre fram var det även dags för lutgas, vilket jag tycker är så bra, och fungerar kanon! Värkarna blev allt värre, och jag fick sitta på en pilatesboll vilket var jätteskönt!

Vi pratade om vad vi trodde att det var för kön på bebisen och vi båda var övertygade om att det var en pojke. Allt gick fint och jag öppnade mig som jag skulle. Barnmorskan som jag hade var jättebra, lite yngre och väldigt positiv och trevlig. Dock så tjatade hon på mig hela tiden att jag skulle ta ryggmärgsbedövning, och det ville jag inte för när jag tog det sist avtog värkarna. Efter lite tjat fick hon mig att gå med på det, men när narkosläkaren kom in för att uföra det visade det sig att jag var öppen alla 10 cm så han fick vända och gå! :)

Sen väntade 50 minuters krystvärkar, som var hemska om jag får säga det själv. Fy vilket tyck, jag visste inte vart jag skulle ta vägen och skrek nog en hel del.

Klockan 14.26 kom hon äntligen ut, vår dotter Klara. Lyckan var total! Äntligen var vår bebis, Lukas lillasyster här! Hon vägde 4135 gram och var 52 cm lång och är helt underbar! Lyckan tt få barn är nog den största lyckan sim finns!

Nu gäller det att få vardagen att gå ihop med två busungar! M börjar jobba om en vecka, och då börjar mitt liv som ensam hemmamamma i ett halvår framöver!