Direktlänk till inlägg 18 oktober 2011
Känns som att jag inte gör annat än att gnata här bloggen om hur trotsig Lukas är, men han ÄR verkligen det, och det är så jobbigt och frustrerande så jag vet knappt vart jag ska ta vägen snart. Ska det vara så här eller har jag/vi gjort något fel?
Idag när jag hämtade honom på förskolan var de inne, vilket de väldigt sällan är. Precis när jag kom hade han slagit sig och var lite ledsen, jag fick absolut inte trösta honom, utan han började istället putta bort mig och viffta med armarna mot mig. Hem ville han ju absolut inte gå heller, så jag fick till slut bära honom till ytterkläderna medan han bokstaligen GALLSKRIKER och sparkas/slåss. Det tog väl sisådär 15 minuter att få på honom alla kläder och det var en ren kamp! Under tiden ligger Klara och gallskriker utanför i vagnen. Känns ju jättebra!! Sen fick jag bära hem honom medan han fortsatte att skrika och sparkas.
Jag känner inte igen min pojke längre, och det gör mig SÅ LEDSEN! Var är den glada och snälla pojken som han egentligen är? Jag vill bara gråta rakt ut!
Äntligen börjar jag känna av att jag har ändrat livsstilen! Träning och bättre mat (inga sötsaker) har resulterat i att jag har tappat 4 kilo och minskat 5 cm i midjemått. Jag känner att jag är på rätt bana nu :) tänker inte ge upp! Igår testad...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 | 4 | 5 |
6 |
7 | 8 | 9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 |
|||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | |||
24 | 25 |
26 |
27 |
28 | 29 | 30 | |||
31 | |||||||||
|