Det slår mig ofta att jag är så lyckligt lottad som lever det livet jag gör. Jag har egentligen ingenting att klaga över!

Jag minns att när jag var barn, kanske 10-11 år, att jag ofta var rädd för att jag aldrig skulle få bli mamma. Det har alltid varit en stor dröm, och jag har från den åldern varit orolig över att jag inte skulle få uppleva det. Mest tänkte jag att jag aldrig skulle träffa någon, men också att det kanske var något fel på mig så att jag inte skulla kunna bli gravid.

Jag är glad att det inte blev som jag fasade, utan att jag nu är mamma till två barn som jag älskar från djupet av mitt hjärta. För visst är det väl så, att det största kärleken som finns är just den man har till sina barn, och man vet bara om det när man har barn (man kan ju föreställa sig men aldrig förstå hur stark den är). M, som ju är pappa till mina barn är nog den människa som har ställt upp på mig mest i hela världen, han har funnits med mig i vått och torrt och ställer alltid upp på mig! Det är ju inget som jag sedan tidigare har varit så direkt bortskämd med här i livet.

Det ända jag kan känna är att jag saknar någon som ställer upp på OSS, mig och M med tex barnpassning osv. Som det ser ut nu finns inte den möjligheten, och det är tråkigt, för visst är det skönt att få vara bara ett par ibland utan barn, och både kul och utvecklande för barnen att vara i från mamma och pappa en stund.

Nu blev det babbligt känner jag, det är väl bara små tankar helt enkelt.

 

Emmae

13 juni 2012 22:40

Hallå där! Nu glömmer du väl något? Du har någon här som mer än gärna hjälper till med era guldklimpar, det vet du! Tveka aldrig att fråga! Jag ställer mer än gärna upp den dagen det funkar med lilltösen! :) <3

 

Mumlan

14 juni 2012 13:39

Annars verkar ni vara väldigt "lyckligt lottade" med din mamma, Ms föräldrar, vänner som tar hand om barnen åt dig/er. Andra har det inte så förspänt direkt. Och ensamstående utan skyddsnät...

Johanna Mokvist

14 juni 2012 14:59

Tack för din kommentar, fast jag vet inte vem du är! :) "Mumlan" säger mig inte så mycket.

Min mamma har barnen väldigt sällan, Lukas sov där själv sist när han var 1½ år, han är ju 3½ år.

M´s föräldrar börjar komma uppåt i åldern och orkar bara väldigt korta stunder. Våra vänner brukar inte ta hand om barnen åt oss heller, inte för att vi har frågat dem, men barnen känner dem inte så väl att det skulle gå heller.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Visst är det väl mysigt när en bebis är så fäst vid en snuttetrasa/gosedjur? Oskar älskar snuttetrasan som han han på bilden. Den är från polarn o pyret. Jag har med alla barn haft dessa när jag ammar men Oskar är den enda som hållit fast vid den ...

Äntligen börjar jag känna av att jag har ändrat livsstilen! Träning och bättre mat (inga sötsaker) har resulterat i att jag har tappat 4 kilo och minskat 5 cm i midjemått. Jag känner att jag är på rätt bana nu :) tänker inte ge upp! Igår testad...

För första gången har jag verkligen bestämt mig att vikten ska ner och att måtten ska minskas!! Jag känner mig verkligen besluten om det. Ni som känner mig vet att jag är en riktig gottegris, både godis och bakverk är en stor last hos mig. På den...

Jag håller på att bli tokig på denna ständiga trötthet som jag dragit på mig. Det spelar ingen roll hur många timmar i sträck jag sover, jag är ändå som ett vrak på morgonen. Detta leder så klart med sig att jag är lättretlig och sur också. Det he...

Idag är barnen lediga från dagis som alltid på fredagar. Just nu dansas det till "the foxsong". Klara är galen i den ochvkan nog hela texten! Hon är så himla söt när hon står framför tv:n (youtube) och sjunger/dansar. Jag själv gillar den också, haha...