.. men när ska man känna av det, och SE det?! Jag kämpar och kämpar men känner ingen som helst skilland. Den skillnaden jag ser är på vågen, men det kvittar ju vad det står där om det endå känns detsamma.

-5 visar vågen. 7 kilo kvar till målet!I alla fall det första målet, sen vill jag säkert bli av med mer!

Hoppas jag känner något snart, att lite fläsk vill ge sig av från degen!

=)

Vilken längtan till Thailand jag har!! Det kommer alltid smygandes så här på höstens kant.. Jag vill dit i vinter, M vill inte, han vill någon annanstans.. =(

Jag tror att alla som varit i Thailand en gång, vill dit igen. Det är som en drog. Folket, maten, miljön och den härliga (ibland jobbiga) värmen! Nej, jag ska övertala M.

Lukas och jag har som sagt haft en mysdag hemma bara han och jag. Vi har läst Bamse/Max och Ludde, tittat på Pingu och gosat. Vi hann med en kort sväng nere på stan, vi fikade lite och sen handlade vi. Mer än så ville inte Lukas göra så då traskade i hem i regnet.

Efter middagen tog vi bilen bort till Mommo. Lite tea, och Lukas busade med morbror! Mysigt värre, blir inte att vi ses så ofta numera. Nu sover lillemannen, och jag hoppas att han är beredd för en dagisdag i morgon då jag måste plugga inför ett matteprov som äger rum på måndag.

Nu ska jag kika lite på Idol och sen sova tidigt!

Sötmössor ovanför!

Nu blir det soffläge!

Dagen blev visst inte som tänkt. Strax innan 11 ringde dagis och berättade att Lukas varit otröstlig sedan jag lämnade honom och skrek bara efter mig!

Så nu är vi hemma tillsammans. Antingen är det en period, då han var likadan på förmiddagen igår hos farmor och farfar eller så är sjuknäsan på gång. Gulligt att han är mammig, men det blir ju lite tokigt när det blir såhär på dagis. Så vi hoppas tyvärr på det sistnämnda. Hellre lite sjuk ett par dagar än att det blir såhär!

Fast... Svårt att tro att han är sjuk. Han är på strålande humör här hemma och hur busig som helst. Fast mellan varven är han lite slö och trött.

  Det här får helt enkelt bli en gos och mysdag hemma!  

Usch, idag var det en sådan där dag då Lukas inte ville slappa min hand och låta mig lämna honom på dagis. Man känner sig som en dålig förälder när man mer eller mindre struntar i hans gråt som borrar sig igenom hjärtat, hans armar som sträcker sig mot famnen. Man bara går där i från, och i bakgrunden hör man hur sitt barn gråter alldeles förtvivlat.

Nej, det är hemskt. Dagarna när han mer eller mindre struntar i att jag går är mycket bättre!

Lukas snyggar till frillan innan dagis i morse, och snygg blir han!

Här pratar vi snäll pojke! Han blåder på min fot efter det att jag sprang in i stolen.    

Nu ska jag ta tag i lite skolarbete. På återseende!