Direktlänk till inlägg 1 september 2010
Igår kväll hade jag min första inskolning som personlig assistent. Den mannen jag ska hjälpa då och då är en äldre man, utan fru och barn. Han har bara sig själv och så har det alltid varit. Tanken slog mig då att för en del blir ju faktiskt livet så. Endel vill ha det så, bara ha sig själva att rå om. Men sen finns det ju också dessa olyckliga själar som aldrig hittar den där andra hälften och aldrig får några barn. Livet går fort, rätt som det är står man där helt själv utan släkt och vänner och är ensam kvar, utan fru eller barn. Det måste vara hemskt!
Tänk att sitta gammal och sjuk, men ändå var helt klar i huvudet. Du kan inte ta dig ut för att hitta nya bekantskaper, de du haft hela livet finns inte längre i livet. Du har heller inga föräldrar eller syskon kvar. Du har ingen, de få männiksor du träffar är någon från tex hemtjänsten. Det måste vara fruktansvärt!
Jag hoppas att jag aldrig behöver vara ensam här i livet. Det kan nog vara min värsta mardröm!
Du som nu lever ensam, vill du fortsätta göra det eller vill du bilda familj?
Äntligen börjar jag känna av att jag har ändrat livsstilen! Träning och bättre mat (inga sötsaker) har resulterat i att jag har tappat 4 kilo och minskat 5 cm i midjemått. Jag känner att jag är på rätt bana nu :) tänker inte ge upp! Igår testad...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 | 4 |
5 | |||||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | |||
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | |||
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 | |||
27 |
28 | 29 | 30 | ||||||
|